Sitter Sverige fast i sin neutralitetsfälla?

Bara en vecka före Rysslands storanfall mot Ukraina i februari 2022 presenterade Sveriges utrikesminister Ann Linde, i landets riksdag, regeringens ”Utrikesdeklaration 2022” där det slås fast, att regeringen INTE kommer att ansöka om medlemskap i NATO. Med motiveringen att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl.

Tala om tajming! Nästan som på beställning av Kreml, när man tänker efter.

Att Sverige – i motsats till sina grannar – undgick att bli (militärt) inblandad i II världskriget berodde emellertid enligt Mannerheim mindre på neutralitetspolitiken än landets relativt skyddade läge, men i allra högsta grad hade Sverige att tacka den kamp Finland satte emot de ryska expansionsambitionerna. Om ryssarna hade lyckats sovjetisera Finland hade utgångsläget för kriget mellan tyskarna och ryssarna 1941 varit helt annorlunda. Ryska trupper hade då kontrollerat Åland och Tornedalen, hotande svenska malmfälten, och med tyskarna i Danmark och Norge, hade Sveriges ”neutralitet” haft föga värde. Det var den finska försvarsmaktens förtjänst att det inte gick så. Sverige hade en jävla tur. Trots att Per Albin Hanssons regering för egen politisk vinning förbjöd västmakternas biståndstrafik till Finland via Sverige lyckades Finland behålla sin självständighet. Sveriges neutralitetspolitik var förvisso ett lyckat drag på 1800-talet, i baksmällan efter tidigare århundradens storhetsvansinne, som kulminerade i förlusten av den finska rikshalvan. Den säkerhetspolitiska verkligheten i Europa är dock i dag helt annorlunda än för 200 år sedan. Sverige förstod situationens krav efter napoleonkrigen men verkar vara blind för det som krävs i dag.

Sveriges regering företrädd av utrikesminister Linde fastslog genom den här färska utrikesdeklarationen en säkerhetspolitisk doktrin för Sverige, som i fråga om Nato är densamma som ritats upp av Vladimir Putin. Man kan med fog fråga sig varför sossarna ansåg det nödvändigt att komma ut med detta besked vid denna tidpunkt. De svenska socialdemokraterna verkar nu göra samma felbedömning, som Per Albin Hanssons regering, som i tiderna kom att avslöja för Stalin, att Finland skulle lämnas ensam om det kniper.

Mannerheim varnade politiker för att låsa fast en ståndpunkt, som berövar statsledningen dess handlingsfrihet och ger motparten en inblick i dess intentioner. Detta ödesdigra handlingssätt kallade han ”vorausdisponieren”. Något han själv alltid försökte undvika.

Redan för 80 år sedan konstaterad marsken att neutralitet inte är en sådan trollformel, som kan avhålla stormakterna från att utnyttja små nationers svagheter för sina syften. Även Sverige blev i världskriget, på grund av sin öppet deklarerade passivitet, en bricka i det stormaktsspel, vars direkta offer blev dess närmaste grannar.

Norges och Danmarks säkerhet, och därmed Sveriges västra gränser, är numera garanterade av Nato, Östersjöns södra kust bevakas av Nato länderna i Balticum (och Tyskland), men – enligt Sveriges socialdemokratiska regering – kan man synbarligen på den östra fronten (än en gång, som så ofta under de senaste 800 åren ) hålla Finland som buffert mot ryssarna. Mannerheim bedömde att våra båda senaste krig kunde ha undvikits om Finland och Sverige (och gärna även Norge) hade ingått en försvarsallians, vilket Sverige då tillbakavisade. Logiken för alliansbehovet är samma i dag, men alliansen heter nu Nato, vars nordiska ”uskott” skulle medföra en avsevärd stärkning av säkerhetsläget i norra Europa.

Med tanke på nu pågående Nato debatt både i Sverige och i Finland vore det önskvärt, att åtminstone Ann Linde jävar sig på regeringsnivå och avgår. Tyvärr befarar jag, att det inte räcker. De svenska sossarna verkar fortfarande vara fångar i sin Olof Palme bubbla. Bered er på att de även denna gång förlitar sig på sin goda tur och förblir fripassagerare.

Ja sama suomeksi. Tämän blogin aihe antoi tilaisuuden kokeilla kirjoittamista tänne ruotsinkielellä.