Sote syö Espoota. / Social- och hälsovårdsreformen äter upp Esbo.

Sote-uudistus runnottiin läpi juuri työnsä päättäneen hallituksen toimesta käytännössä väkisin, vaikka sen tuomista ongelmista alibudjetointeineen oli tietoa jo etukäteen. Ennen kuin edes puoli vuotta on uutta Sotea eletty, on jo nyt saatu lukea, kuinka raha alkaa olla muutamilla hyvinvointialueilla loppumassa.

Espoolla on jo ilman Soteakin omat haasteensa. Kansainvälinen epävarma tilanne Euroopassa käynnissä olevine sotineen ja pakolaisvirtoineen on oma lukunsa. Tämän lisäksi Espoota koettelee voimakas väestönkasvu, joka on voimakkainta verrattuna kaikkiin muihin suuriin suomalaisiin kaupunkeihin.

Se koostuu pitkälti maahanmuutosta. Viime vuonna melkein 90% kaupunkimme väestönkasvusta tuli ns. vieraskielisistä muuttajista. Espoo ei siis kasva syntyvyyden kautta. Tämän kasvun mahdollistaa tietenkin käsistä ryöstäytynyt rakentaminen, joka näkyy kaupunkikuvassa betonitalojen lisääntymisenä ja viheralueiden vähentymisenä. On sanottu, että metro tarvitsee asukkaita. Toinen tähän sopiva toteamus voisi olla, että ”häntä heiluttaa koiraa”.

Väestömäärän raju kasvattaminen tuo mukanaan rakentamisen kautta tapahtuvan kaupunkikuvan muuttumisen myötä myös tietenkin taloudellisia haasteita liittyen investointeihin sekä eri palveluihin. Samassa yhteydessä on vaikeaa uskottavasti puhua ja haaveilla kestävästä kehityksestä.  Valitettavasti samaan aikaan Espoosta muuttoliike poispäin koostuu pääosin veroja maksavista perheistä.

Huolestuttavaa on Espoon selviäminen taloudellisesti uudessa tilanteessa Sote-uudistuksen vietyä kaksi kolmasosaa Espoon verotuloista. Espoon kunnallisveroprosentti on v.2023 ainoastaan 5,36%. Lähempi tarkastelu uudesta taloustilanteesta on huolestuttava. Valtiovarainministeriö julkaisi viime marraskuussa laskelman, jossa Espoosta siirtyy hyvinvointialueelle peräti 143 miljoonaa enemmän tuloja kuin menoja. Valtio suostuu kuitenkin korvaamaan tästä 60 prosenttia. Instrumentin nimi on ”muutosrajoitin”.  Tämä 86 miljoonaa on kuitenkin samana pysyvä summa, eikä se huomioi inflaatiota tai Espoon valitettavasti korkeana pysyvää, tukia tarvitsevaa väestönkasvua. Tämän lisäksi on vuosina 2023 – 2027 käytössä ns. siirtymätasaus.

Alkaako kuulostaa tukihimmeliltä? Kyllä, siitä on kyse. Espoo on verotuloillaan rahoittanut muuta Suomea jo useiden vuosien ajan. Vauhti kiihtyy ja siihen mielestäni olisi espoolaisten poliitikkojen reagoitava. Eikö vain?

Espoon haaste on pitkällä aikavälillä kasvuinvestointien ja jo tehtyjen investointien lainojen lyhennysten rahoittaminen pienenevällä rahoituksella. Espoon valtuuston tulisi olla tässä tarkkana eikä hyväksyä kaikkea, mitä virkamiehet kaupungin kasvukiimassaan tuovat päätettäväksi. Espoo haluaa juhlapuheiden ja erilaisten ohjelmien mukaan olla paras monessa asiassa, mm. kotouttamisessa. Kunnon mittareita ei aina kuitenkaan ole ja toisaalta – eikö Espoon ole oikeasti syytä olla nykyisten asukkaidensa mahdollisimman hyvän elämisen mahdollistaja? Kaikki muu on toissijaista.

. . . . .

Social- och hälsovårdsreformen pressades i praktiken igenom med tvång av förra regeringen, trots att man redan på förhand kände till alla problem med underbudgetering som detta skulle medföra. Innan vi ens har levt ett halvt år med reformen, har vi redan nu fått läsa om hur pengarna inom vissa välfärdsområden håller på att ta slut.

Esbo har redan utan reformen sina egna utmaningar. Den internationella osäkra situationen i Europa med pågående krig och flyktingströmmar är ett kapitel för sig. Förutom detta prövas Esbo av en rekordartad befolkningstillväxt som är högst jämfört med alla övriga stora städer i Finland.

Befolkningstillväxten beror till stor del på invandringen. I fjol utgjordes nästan 90 procent av vår stads befolkningstillväxt av s.k. utländska invandrare. Esbo växer således inte via nativiteten. Den här tillväxten möjliggörs givetvis av okontrollerat byggande, som i stadsbilden visar sig som ett ökat antal betonghus och färre grönområden. Man har sagt att metron behöver invånare. Ett annat lämpligt konstaterande kunde vara att ”svansen viftar hunden”.

Befolkningsmängdens våldsamma tillväxt ger via byggandet upphov till en förändrad stadsbild och dessutom till ekonomiska problem i anslutning till investeringar och olika tjänster. I detta sammanhang är det lönlöst att tala och drömma om en hållbar utveckling. Tyvärr består samtidigt flyttningsrörelsen bort från Esbo i alltför hög grad av familjer som betalar skatt.

Det är oroväckande hur Esbo ska kunna klara sig i den nya ekonomiska situationen när social- och hälsovårdsreformen har tagit två tredjedelar av Esbos skatteintäkter. Kommunalskatteprocenten i Esbo är år 2023 endast 5,36 procent. En närmare granskning av den nya ekonomiska situationen är oroväckande. Finansministeriet publicerade i november i fjol en uträkning, som visade att det från Esbo till välfärdsområdet kommer att överföras rentav 143 miljoner mer än vad Esbo får in. Staten samtycker till att ersätta 60 procent av detta. Instrumentets namn är ”utjämning av ändringen”. Detta belopp på 86 miljoner är ändå en summa som förblir konstant och som inte beaktar inflationen och inte heller Esbos beklagligtvis fortsatt höga befolkningstillväxt som är i behov av stöd. Utöver det här tillämpas under åren 2023–2027 en s.k. övergångsutjämning.

Börjar det här låta som en komplicerad stödstruktur? Ja, just så är det. Med sina skatteintäkter har Esbo redan under flera år finansierat övriga Finland. Farten ökar och min åsikt är att politikerna i Esbo måste reagera på det här. Eller hur?

På lång sikt är Esbos utmaning att med minskande resurser kunna finansiera tillväxtinvesteringar och amorteringar av lån för redan gjorda investeringar. Esbos fullmäktigeledamöter bör vara noggranna med det här, och inte godkänna allt vad tjänstemännen i stadens tillväxtiver lägger fram för beslutsfattande. Enligt festtal och olika program vill Esbo vara bäst på mångt och mycket, bland annat när det gäller integrering. Det finns inte några ordentliga mätare för det och ska Esbo ändå inte på allvar vara en möjliggörare för att de nuvarande invånarna ska ha ett så gott liv som möjligt? Allt annat är sekundärt.