Suomalainen ensin – vai eikö? (Finländare först – eller inte?)

Keskustan elinkeinoministeri Mika Lintilä kertoi keväällä televisiossa, että meidän suomalaisten tulee tottua kasvaviin ruokakuluihin. Hän toistaa puoluetoverinsa Anneli Saarikon sanomaa, että nyt on totuttava alenevaan elintasoon. Hyvät vuodet ovat nyt ohi. Kaikillahan niitä ei tosin ole ollutkaan. On hyvä pysähtyä tähän miettimään, että ensinnäkin – miten käy niille, joilla jo nyt on ollut se taloudellinen pärjääminen rimaa hipovaa. Erittäin suuri osa suomalaisista elää todella niukalla budjetilla jo nyt. Oliko punavihreällä hallituksella jokin ratkaisu kohtuullisen elintason rajalla eläville ihmisille? Ai ei ollut, no mennään tarinassa eteenpäin. Toiseksi, eikö Suomen hallituksen ensisijainen tavoite ole nimenomaan meidän kaikkien suomalaisten hyvinvointi? Tästä päästään sujuvasti kysymykseen, miksi kippaamme itse velaksi ottamaamme rahaa ulkomaille kaikenlaisten nimikkeiden alla?  ”Ihmisyys velvoittaa” ei nyt riitä syyksi, vaikka sitä kaikkeen mahdolliseen tarjotaankin.

Hallitus on nyt suoraan sanoen kurjistanut meitä suomalaisia kolmevuotisen taaperruksensa aikana. Laskeutumispeltoja valkoposkihanhille on mietitty ja sukupuolineutraaleja liikennemerkkejä on askarreltu, mutta oikeasti tavallisen, töitä elääkseen tekevän ihmisen asioita ei kukaan ole ajanut nyt kohta kolmeen vuoteen. Olisiko herätyksen paikka? Oudointa on se, että Sanna Marin kai uskoo johtavansa vasemmistohallitusta. Siihenhän on ainakin ennen liitetty työläisten sekä huono-osaisten asioista huolehtiminen. Teot eivät ole linjassa tämän kanssa. Sanoilla ja termeillä itseään ylentävät kutsuvat tätä termillä ”kognitiivinen dissonanssi”. Se kuulostaa hienommalta kuin toteamus, että vasemmistopuolueet eivät nykyään puolusta duunareita ja köyhää kansanosaa.  Politiikka ja menetelmät ovat niin tavallista kansaa kyykyttäviä kuin vain voi olla. Viimeisimpänä esimerkkinä on sairaanhoitajien ja lähihoitajien pakkotyöhön määräävien lakien valmistelu. Vasemmistohallitus näyttää tässäkin sen todellisen arvomaailmansa. Eikä yhtään hävetä, ei vähäisemmässäkään määrin.

Samaan aikaan itse velaksi ottamaamme rahaa riittää kuitenkin siirrettäväksi ulkomaille hankkeisiin, jotka jatkuvat vuodesta toiseen . . . itse asiassa vuosikymmenestä toiseen. En ota populistin leimaa kertailemalla, mihin kaikkeen älyttömyyksiin rahaa palaa. Otan esimerkiksi pelkästään Etiopian ilmatieteen laitoksen, jonne meni yli seitsemän miljoonaa euroa meidän suomalaisten rahaa. Samainen maa vastusti juuri äsken Venäjän erottamista YK:n ihmisoikeusneuvostosta. No, tiedämme totta kai, että on ihmisoikeuksia ja sitten on niitä toisia ihmisoikeuksia.

Fakta on nyt se, että suomalaisten elinkustannukset ovat voimakkaasti nousussa. Inflaatio on kasvussa. Siihen on hallitukseltamme löydyttävä toimenpiteitä. Jos ei ole, voin hyvin kertoa, mitä pitää nyt tehdä. Kuten aina jankutan – ei tämä mitään rakettitiedettä ole. Kansantalouden toiminnassa on omat lainalaisuutensa ja niitä ei pidä häiritä voimakkaalla ideologialla. En kuitenkaan ole siinä lapsenomaisessa uskossa, että puhelin soi.

Suomi voi huonosti tai hyvin sen mukaan, miten sen yritystoiminta tuottaa verotuloja. Kaikki – siis todellakin kaikki – raha tulee siitä, että Suomessa on yrityksiä, joissa tehdään oikeaa, lisäarvoa tuottavaa työtä. Raha yhteiseen kassaan tulee niin yhteisöveroista kuin työtä tekevien ihmisten maksamista tuloveroista.

Voimakas suomalaisten hyvinvointia kurittava tekijä on polttoaineiden hinta. Suomen tavaratoimitukset – ruoka, vaatteet, huonekalut, jne – kulkevat käytännössä 80%:sti kumipyörillä. Polttoaineen korkea hinta vaikuttaa sitä kautta aivan kaikkeen. Nopein keino auttaa suomalaisia olisi laskea edes tilapäisesti polttoaineveroa reippaasti. Siitä lähtisi talouden kierre, joka johtaisi kasvaviin verotuloihin. Ymmärrän hyvin, että se ei pelkästään ideologiasyistä ole mieleinen nykyhallituksellemme. Tällä hetkellä nykyisen punavihreän hallituksen aikana työssäkäynnistä jo pelkästään polttoainehintojen kohoamisen vuoksi on tulossa ylellisyyttä.

Olen pessimisti Suomen hallituksen toimenpiteiden suhteen. Niitä näyttää ohjaavan voimakkaasti kaikki muu paitsi meidän kansalaisten hyvinvointi. Seuraavat edusuntavaalit ovat ensi vuonna. Toivon todella, että saamme suomalaisten etuja ajavat kansanedustajat sekä hallituksen.

 

Finländare först – eller inte?

Centerns näringsminister Mika Lintilä berättade för en tid sedan i tv att vi finländare måste vänja oss vid höjda matkostnader. Han upprepar sin partikamrat Anneli Saarikkos budskap om att vi nu måste vänja oss vid en lägre levnadsstandard. De goda åren är nu förbi. Alla har visserligen inte upplevt dem. Det är bra att stanna upp här och fundera på för det första – hur går det för dem som redan nu har klarat av ekonomin med snudd på ribban? En väldigt stor del av finländarna lever redan nu med en mycket stram budget. Hade den rödgröna regeringen någon lösning för personer som lever på gränsen till en skälig levnadsstandard? Så det fanns alltså ingen, nå låt oss gå vidare i berättelsen. För det andra, har inte Finlands regering som primärt mål att trygga välfärden för alla finländare? Från det här kommer vi lätt fram till frågan varför vi själva dumpar lånade pengar utomlands under alla slag av rubriceringar? Ja, på riktigt, varför? Ge nu för allt i världen något skäl till den här inkonsekvensen. ”Medmänskligheten förpliktar” räcker inte nu som skäl, fastän man erbjuder det i alla möjliga sammanhang.

Regeringen har nu rent ut sagt utarmat oss finländare under sitt treåriga tultande. Man har funderat på landningsfält för vitkindade gäss och ägnat sig åt könsneutrala trafikmärken, men frågor som rör riktigt vanliga människor, som arbetar för sitt uppehälle, har ingen nu snart i tre års tid arbetat för. Är det inte hög tid att vakna upp? Det märkligaste är nog att Sanna Marin tror att hon leder en vänsterregering. Till det arbetet har åtminstone tidigare hört att ta hand om frågor som rör arbetare och utsatta personer i samhället. Gärningarna är inte i linje med detta. Personer som vill göra sig viktiga med ord och termer skulle använda termen ”kognitiv dissonans” för det här. Det låter finare än konstaterandet att vänsterpartierna inte numera står upp för arbetare och den fattiga delen av befolkningen. Politiken och tillvägagångssätten är så förtryckande för den vanliga befolkningen som de bara kan vara. Det senaste exemplet är beredningen av lagar om tvångsarbete för sjukskötare och närvårdare. Vänsterregeringen visar också här sina verkliga värderingar. Och man skäms inte alls över detta, inte ens till den minsta grad.

Samtidigt räcker pengarna, som vi själva tagit som lån, ändå till för att överföras utomlands på projekt, som fortsätter år efter år… i själva verket årtionde efter årtionde. Jag tänker inte ta på mig populiststämpeln genom att upprepa vilka alla huvudlösa projekt man slösar pengar på. Jag vill endast som ett exempel nämna det meteorologiska institutet i Etiopien som fick över sju miljoner euro av finländarnas pengar. Samma land motsatte sig nyligen att Ryssland skulle uteslutas från FN:s människorättsråd. Nå, vi känner alla givetvis till att det finns mänskliga rättigheter och sedan de där andra mänskliga rättigheterna.

Faktum är nu att finländarnas levnadskostnader ökar kraftigt. Inflationen växer. Det här måste vår regering kunna åtgärda. Om regeringen inte klarar av det, kan jag gärna berätta vad vi nu måste göra. Som jag alltid tjatar om är det här inte någon raketvetenskap. Inom nationalekonomin råder egna lagbundenheter och dem ska man inte rubba på med en stark ideologi. Jag är ändå inte så naiv att jag tror att jag kommer att bli uppringd.

Finland mår bra eller dåligt beroende på hur landets företagsverksamhet producerar skatteinkomster. Alla pengar – således verkligen alla – kommer från att det i Finland finns företag där man utför riktigt arbete som producerar mervärde. Pengar till den gemensamma kassan kommer såväl från samfundsskatt som från inkomstskatt som betalas av alla de människor som arbetar.

Något som kraftigt prövar finländarnas välfärd är priset på bränsle. Varuleveranserna i Finland – mat, kläder, möbler o.s.v. – transporteras i praktiken till 80 procent på gummihjul. På grund av detta inverkar priset på bränsle på så gott som allting. Det snabbaste sättet att hjälpa finländarna skulle vara att åtminstone tillfälligt sänka bränsleskatten rejält. Av det kunde uppstå en ekonomisk spiral, som skulle ge upphov till ökade skatteintäkter. Jag förstår bra att det av enbart ideologiska skäl inte är något välkommet för vår nuvarande regering. För närvarande, under den nuvarande rödgröna regeringens tid, håller förvärvsarbete enbart på grund av ökade bränslepris på att bli något av en lyxvara.

Jag är pessimistisk när det gäller åtgärder som Finlands regering vidtar. Åtgärderna styrs av allt annat än våra medborgares välfärd. Följande riksdagsval ordnas nästa år. Jag önskar verkligen att vi i stället för olika clowner får riksdagsledamöter och en regering som agerar för finländarnas intressen.

+6

Ilmoita asiaton viesti

Kiitos!

Ilmoitus asiattomasta sisällöstä on vastaanotettu